This page has been copied from http://lae.blogg.se/category/biafra.html. Parts have been more or less translated from the original Swedish by Google translator.

ARCO i Biafraliften

Det handlar om att nattetid landa i Biafra, på Uli - en uthuggen landsvägsraka, mitt i djungeln...

It's all about nighttime landing in Biafra, on Uli - a carved straight road, middle of the jungle ...

Nedan ges ett smakprov från en artikel under färdigställande...som här har "sällskap" med en (klickbar) teckning gjord för cirka 15 år sedan.

Baskerville berättar: Baskerville says:

“Från och med 1/1 1969 bildade jag en besättning med amerikanen Wayne Ising (F/O) och norrmannen Gunnar Johnsrud (F/E). Eftersom vi var den enda besättningen på Sao Tomés DC-7C, så nöjde vi oss med två turer per natt (för att spara på krafterna). Men den 14 januari dök Ulf Engelbrecht upp med sin besättning, F/O Stenkilsson och F/E "Rick" Riccitelli. Nu, om inte förr, så visste vi att Hank Warton stod bakom vårt bolag, ARCO (Bermuda) Ltd. “

As of 1/1 1969 I formed a herd of American Wayne Ising (F / O) and the Norwegian Gunnar Johnsrud (F / E). Since we were the only crew of Sao Tomé DC-7C, so we contented ourselves with two tours per night (to save some power). But January 14 came Ulf Engelbrecht up with his crew, F / O Stenkilsson and F / E "Rick" Riccitelli. Now, if not before, we knew Hank Warton was behind our company, ARCO (Bermuda) LTD.

Först åkte Engelbrecht med mig som observatör för att se ”hur man gör” Nästa natt åkte jag två turer (som säkerhetspilot) åt Ulf, sen delade vi rättvist på flygningarna – flög två dar och vilade två. Då pallade vi tre turer varje natt. För att klara det höga tempot så hade vi våra interna procedurer som sparade mycket tid. Notera att det var bara Hanks DC-7C som kunde göra tre turer på en natt - alla övriga operatörer på Sao Tomé stannade nere efter två vändor

First went Engelbrecht with me as an observer to see "how to make" The next night I went two rounds (as safety pilot) to Ulf, then we shared equitably on their flights - flew two days and rested for two. Then we Pallade three each night. To cope with the fast pace we had our internal procedures that saved much time. Note that it was just Hank's DC-7C, which could make three trips in one night - all other operators in Sao Tome stayed down after two rounds

För att komma iväg fort så hade vi prioritet vid dagens första start. Vår DC-7C VR-BCW placerades alltså först i ledet. Vi hade ju det snabbaste flygplanet – tyvärr kunde inte alla stå först...

På grund av att flygplanen var utan elström när de sedan stod på Uli så saktade de eldrivna gyroinstrumenten av under markuppehållet och dessa blev oanvändbara då under några minuter...även efter att motorerna kommit igång och generatorerna slagits till. Så när vi skulle iväg så hände det en gång att både kaptenens och styrman horizontgyron kantrade (gyrona befann sig fortfarande i accelerationsfasen, Fast erection mode). Det var ingen kul överraskning. Kanske bäst att bli kvar en stund på backen och låta gyrona stabilisera sig? Men innan jag hunnit tänka tanken så låste gyrohorizonterna i helt absurda lägen. Nu skulle det ta cirka 30 minuter innan instrumenten åter blev funktionsdugliga (gyrona måste nu varva ner för att sen återstartas). Alternativet var att komma i luften enbart med hjälp av den lilla emergency horizionten – den hade faktiskt låst i korrekt läge. Jo, den fick duga!

Because the aircraft were without electricity as they then stood on Uli so slowed the electric gyro instruments of underground break, and these became useless when for a few minutes ... even after the engines started and the generators are switched on. So when we were off so it happened once that both the captain and mate horizontgyron capsized (gyros were still in the acceleration phase, Fast erection mode). It was no great surprise. Perhaps best to stay a while on the hill and let the gyros to stabilize? But before I could even think of that locked the gyro horizont are in completely absurd situations. Now it would take about 30 minutes before the instruments were again operational (gyros must now unwind to then be restarted). The alternative was to get in the air using only the small emergency horizionten - it was actually locked in the correct position. Well, it was fine!

Så vi drog på från ett sotsvart Uli och under den första kritiska minuten existerade bara jag, och emergency horizionten. Sen kunde vi andas ut. Långt senare, när vi låg straight and level över havet på väg mot Sao Tomé så återställde vi horizontgyrona – då fick de all tid som behövdes. Horizonter är inte dumt att ha vid landningen på Sao Tomé.

So we pulled in from a sotsvart Uli and during the first critical minutes existed just me, and emergency horizionten. Then we were able to exhale. Much later, when we were straight and level over the sea on the way to São Tomé, restored we horizontgyrona - then they got all the time that was needed. Horizonter is not a bad idea to have on landing at Sao Tome.

Beträffande procedur och sånt så tog vi det litet enklare hos ARCO. Det landades nästan alltid från motsatt håll jämfört med tillvägagångssättet som anges i teckningen - alltså från hållet där NDB-fyren stod - det var ju sällan någon vind. 'Well on ground' rullade vi ut och tog sedan in på den sista parkeringsfickan vid slutet av banan. Detta var mer eller mindre "vår plats".

Regarding procedural and stuff so we took it a little easier at ARCO. The country was almost always from the opposite direction compared to the approach set out in the artwork - that is the direction in which the NDB beacon stood - it was seldom a breeze. 'Well on ground', we rolled out and then took into the last parking pocket at the end of the runway. This was more or less "our place".

Sen startade vi - behövde aldrig taxa långt - mot landande trafik, det var bara att be landande att fortsätta inflygningen för "vi ska strax svänga undan"...ibland fick man bryta vänster innan banändan då man såg rakt in i landningsljusen hos någon på finalen ...det gällde ju att överleva och att hinna med tre turer. Uttrycket för dagen (eller snarare natten) var ”Sportigt uppträdande”! Fast det här hade inte mycket med civila luftfartsregler att göra...

Then we started - never had to charge far - the land of traffic, it was just praying landing to continue the approach of "we'll just swing away" ... sometimes you had to break left before the end of the runway when looking straight into the landing lights with one on finals ... it was of course to survive and to keep up with three tours. The phrase of the day (or rather night) was "sporty performance"! But this had little to do with civil aviation rules to make ...

Om det blev flyganfall på Uli så var det normala att man hamnade i vänteläge...och där kunde man räkna med att bli liggande ända till soppan tog slut. Trafikledningen hade ju sina order och fick inte i första taget släppa ner oss. Då kunde man välja att omedelbart vända tillbaka till Sao Tomé (lönemässigt räknades även detta som en flygning), men få gjorde så.

If there were air strikes on Uli so it was normal that it ended up on hold ... and there you could expect to be lying all the way to the soup ran out. Traffic control had his orders and did not easily let us down. You could choose to immediately turn back to Sao Tome (in terms of pay were also counted this as a flight), but few did so.

Mitt trix var att meddela vänteläge men ändå, i hemlighet, pysa hemåt med låg fart och bibehållen kontakt med Uli. Om situationen lättade så vände vi omedelbart kosan norrut och stod på mot Uli med senast tilldelad höjd. För det mesta blev dock väntan långvarig under första passet medan vi sakta seglade ut över havet och när man såg vartåt det lutade (Uli helstängt!) så var det bara att meddela "jag återgår Sao Tomè" (då var jag redan halvvägs). En så kallad tidsbesparing...

My trick was to announce standby but still, in secret, mosey back home at low speed and maintaining contact with Uli. When the situation eased so we immediately turned our course northward, and was on the Uli with the last assigned altitude. For the most part, however, was waiting long for the first session as we slowly sailed out to sea and when they saw which way the the tilted (Uli helstängt!) So it was just to announce, "I will return Sao Tome" (I was already halfway). A so-called time-saving ...